Kris utan motstycke för europeisk kapitalism

De ökade energikostnaderna kan leda till avindustrialisering, arbetslöshet och en oerhörd reaktion från arbetarklassen. En vinter av missnöje är på väg.

[Source]

Den 1 februari 2021 var det europeiska priset för naturgas 15 euro per MWh. Den 26 september 2022 uppgick det till 174 euro per MWh, mer än tio gånger mer än genomsnittet för det föregående decenniet. EU:s energikostnader står normalt sett för cirka 2 procent av BNP, men denna siffra har nu stigit till 12 procent. Effekterna av kriget i Ukraina har förvärrat problemet, men energiprisökningen hade uppenbarligen redan börjat i och med den allmänna globala inflationen som följde på öppnandet efter nedstängningarna under pandemin.

En stor del av den europeiska härskande klassen skulle önska ett snabbt slut på kriget. USA är emellertid mycket mer isolerat från de skenande gaspriserna. Dessutom kan de dra nytta av att både Ryssland och Europa försvagas, eftersom det gör att Europa blir ännu mer beroende av USA. Det måste dock sägas att samma politik också tvingar Ryssland närmare Kina och försvagar USA:s främsta allierade. Trots detta ser Biden-administrationen för närvarande ut att fortsätta sitt stöd till krigsinsatsen – åtminstone så länge administrationen sitter kvar, vilket är osäkert i och med att mellanårsvalen är nära förestående. Detta sätter Europa under enorm press.

Som vi har förklarat tidigare representerar detta krig en konflikt mellan å ena sidan Ryssland och å andra sidan imperialismen i väst, som använder Ukraina som en proxy. En stor del av skulden för den nuvarande krisen har lagts på Vladimir Putin. Men även om Ryssland förvisso försöker att påtvinga västvärlden ekonomisk skada är detta en vedergällning för de sanktioner som västvärldens regeringar själva har infört mot Ryssland. Båda sidor använder sanktioner för att destabilisera den andra sidan, och prisökningarna är ett resultat av detta.

Ryssland har långsamt strypt gasförsörjningen till EU. Samtidigt som detta har minskat försäljningen har det ökat intäkterna kraftigt / Bild: Trading Economics

Europeiska unionen har försökt göra sig oberoende rysk energi. Eftersom olje- och gasindustrin står för ungefär en femtedel av Rysslands BNP och nästan hälften av landets budgetintäkter hittills i år skulle det vara mycket farligt för Putin att förlora denna inkomstkälla. Det ligger därför i hans intresse att slå tillbaka. Följaktligen har Ryssland långsamt strypt gasleveranserna till EU. Samtidigt som detta har minskat försäljningen har det ökat intäkterna kraftigt. Medan det ryska energibolaget Gazprom exempelvis har exporterat 43 procent mindre gas i år, har den gas som exporterats stigit från 310 dollar per kubikmeter till 1 000 dollar per kubikmeter.

Den 2 september trappade Ryssland upp sin kampanj och Gazprom meddelade att gasledningen Nord Stream 1 kommer att stängas helt och hållet. Putin förklarade att de "inte kommer att leverera någonting alls om det strider mot våra intressen. Ingen gas, ingen olja, inget kol, ingen tjockolja, ingenting". Kreml tillade att leveranserna inte skulle återupptas förrän det "kollektiva väst" häver sanktionerna mot Ryssland.

Trycket ökar på Europa

Detta orsakar kaos i hela Europa, som till stor del har varit beroende av rysk gas. 2021 fick till exempel minst 15 europeiska länder över hälften av sin gasleverans från Ryssland. Även om detta beroende varierar enormt från land till land, byggs trycket upp på hela kontinenten.

Alex Munton, en analytiker för de globala gasmarknaderna, har sagt att "det finns en verklig osäkerhet om huruvida det kommer att finnas tillräckligt med gas för att möta efterfrågan under vintern". Foreign Policy skriver att "en stor del av Europas energiutsikter för vintern" nu kommer att "bero på [att minska] efterfrågan på energi, ländernas förmåga att säkra tillgången på flytande naturgas [LNG] ... och vädret".

Energikrisen visar det kapitalistiska systemets oplanerade och anarkiska karaktär, liksom nationalstatens begränsningar. När gasen från Ryssland blir mindre tillgänglig finns det ingen samordnad och planerad reaktion. Istället har vi en "kamp för att säkra LNG-laster", som chefen för ett gasbolag i Asien uttryckte det. Varje regering försöker först och främst säkra den egna härskande klassens intressen, vilket förvärrar den allmänna situationen genom att driva upp priserna ytterligare.

De skyhöga kostnaderna orsakar dock fler problem. Priset på naturgas i USA har nästan tredubblats under det senaste året, vilket tillsammans med effekterna av den allmänna globala inflationen leder till påtryckningar för att begränsa exporten av naturgas från landet. En liknande situation råder också i Australien. Dessa länder har två av de tre största kapaciteterna för att exportera LNG i världen.

Kriget, som i sig självt är en produkt av kapitalismens kris, har ökat trycket på energimarknaderna och därmed provocerat fram en hård kapplöpning mellan alla regeringar för att säkra tillräckligt med resurser för att driva sin ekonomi. Detta leder till vilda prissvängningar, vilket sätter press på befintliga försörjningskedjor och kan göra det svårt för många europeiska företag att klara konkurrensen på den globala marknaden. Om detta sker skulle resultatet bli omfattande uppsägningar och risk för storskaliga nedläggningar över hela kontinenten.

Hittills har de europeiska länderna lyckats uppfylla EU:s mål för lagring, och anläggningarna är fyllda till cirka 90 procent. Men, som Munton också förklarar, för att klara vintern krävs normalt sett både de lagrade gasreserverna och fortsatt import från Ryssland.

Samtliga EU-länder söker just nu alternativa leveranser, men har också slutit en överenskommelse om att frivilligt minska efterfrågan på gas med 15 procent i vinter. Under sommaren minskade förbrukningen med 138 miljoner kubikmeter per dag, vilket motsvarar en minskning med 16 procent. För att bibehålla denna minskning under vintern måste dock besparingen öka till 300 miljoner kubikmeter per dag. Efterfrågan måste därför minskas ytterligare vid en tidpunkt då behovet av energi ökar under de kalla vintermånaderna.

Sjunkande produktion

Även om den minskning av efterfrågan som hittills har uppnåtts vid första anblicken verkar vara en framgång, kan det vara något av en pyrrhusseger. I juli förbrukade Tyskland till exempel 21 procent mindre gas jämfört med samma månad året innan. En liten del av denna minskning beror visserligen på effektivitetsbesparingar, men enligt tyska industriförbundet beror den största delen på en "dramatisk" nedgång i industriproduktion.

Euroområdet som helhet såg den största månatliga produktionsminskningen sedan april 2020, då stora delar av Europa var nedstängt på grund av pandemin. I stället för något att fira, har vi ett första tecken på den försvagade ställning som europeiska varor har fått på världsmarknaden. Snarare än en samvetsgrann minskning av energianvändningen sker en nedläggning av produktion eftersom insatskostnaderna har blivit för höga för att verksamheten ska vara lönsam.

Oron bland europeiska kapitalister sträcker sig därför långt bortom en enkel minskning av vinstmarginalerna. Som en ekonom på Capital Economics förklarar kan vi se fram emot en "permanent förlust av konkurrenskraft" för euroområdets ekonomi. Tolv grupper som företräder olika industrier, från cement till stål, har sagt att "det för närvarande inte finns något affärsmässigt argument för att fortsätta produktionen i Europa". En tiofaldig ökning av gaspriset innebär en tiofaldig ökning av en viktig insatsvara i dessa industrier. Detta överförs sedan genom försörjningskedjan till så olika sektorer som bilar och öl. Om varor som produceras i Europa är mindre konkurrenskraftiga i förhållande till konkurrenter i USA eller Asien finns det risk för en betydande avindustrialisering på hela den europeiska kontinenten.

Effekterna är tydliga när det gäller metallindustrin. ArcelorMittal, Europas största ståltillverkare, har sagt att de stigande priserna sätter deras konkurrenskraft under "hård press" och planerar därför att tillfälligt stänga vissa masugnar från och med oktober. Marknadsvärdet för Thyssenkrupp, en annan stor ståltillverkare, har halverats sedan januari i år. Paul Voss, generaldirektör för European Aluminium, har förklarat att krisen är "existentiell". Som Ami Shivkar, analytiker för aluminiummarknaderna, påpekar är det inte heller lätt att starta upp smältverk igen: Det krävs en "enorm mängd kapital". Dessa nedläggningar kan därför inte avfärdas som något tillfälligt. Även om kriget upphör och energipriserna återgår till tidigare genomsnitt kan det vara olönsamt att starta upp dessa industrier igen.

En mer omfattande kris

Det är viktigt att inte närma sig frågan om krisens konsekvenser för Europas ekonomi som helhet på ett mekaniskt sätt. Vi kan inte bara ta en enskild industri, separerad från allt annat, för att räkna ut skadorna. Världsekonomin är ett komplext och sammanhängande system. Om det uppstår en kris i en del av ekonomin kan den sedan fortsätta uppåt i produktionskedjan och på så sätt spridas.

Piesteritz, Tysklands största tillverkare av ammoniak och urea, stängde till exempel nyligen sina fabriker i Sachsen-Anhalt. Detta har sedan inneburit en ökning av kostnaderna för konstgödsel, vilket i sin tur förvärras av att cirka 70 procent av den europeiska konstgödselproduktionen har lagts ned, till stor del på grund av de kraftigt stigande gaspriserna. Bristen på gödsel har lett till en brist på koldioxid, vilket innebär att många företag inom dryckesindustrin har varit tvungna att "minska sin produktion eller stoppa den helt och hållet". Det finns många fler exempel av liknande slag. zz

Förutom arbetslösheten och pressen på löner och arbetsvillkor, har vi också inflationen, som för närvarande ligger på 9,1 procent i euroområdet, och som i sig självt förvärras av ett antal faktorer. För det första kommer produktionsförluster i Europa att göra kontinenten alltmer beroende av import från utlandet, som kan bli dyrare. För det andra stärks dollarn. När världsekonomin har problem tenderar kapitalister att flytta sina pengar till den amerikanska dollarn. Detta sätter sedan press på alla andra valutor, inklusive euron, som har sjunkit till sin lägsta nivå sedan 2002.

Samtidigt ser arbetare över hela Europa nu över hur de kan minska sina utgifter, vilket pressar ned konsumtionen. Detta framgår av det faktum att de europeiska konsumenternas förtroende för ekonomin är rekordlågt – lägre än under finanskrisen 2008 och under COVID-nedstängningarna. Dessutom dämpar utbredda nedstängningar i Kina, Europas tredje största exportdestination, också efterfrågan. Den skenande inflationen, de stigande kostnaderna och bristen på insatsvaror för industrin samt den sjunkande efterfrågan bidrar alltsammans till att göra produktionen mindre lönsam.

EU:s och regeringarnas svar

Som svar på krisen har både EU och de europeiska regeringarna tvingats agera. Den 9 september möttes euroområdets energiministrar och enades om att fokusera på fyra områden: 1) minskning av efterfrågan på el, 2) en extraavgift på elproduktion som inte är gasbaserad, 3) ett tak för gaspriserna och 4) kontantstöd till elproducenter.

Europeiska unionen består dock av konkurrerande nationalstater som bara samarbetar i den mån det bidrar till att säkra den egna härskande klassens intressen, vilket i kristider blir allt mer sällan. Detta blir tydligt av det faktum att överenskommelserna bryter samman så snart man börjar diskutera hur ett pristak eller en extraavgift faktiskt skulle fungera, vilket framgår av den ovan citerade artikeln från Financial Times. Det har redan rapporterats att avgiften på extraordinära vinster kan behöva skjutas fram ett år. Laurent Ruseckas, analytiker vid S&P Global Commodity Insights, har sagt att förslagens komplexitet innebar att de inte kommer att vara klara till vintern, "även om det fanns politisk enighet bakom dem – vilket det inte gör". Det verkar därför inte troligt att dessa åtgärder kommer att vara till någon större hjälp för att hantera den mycket akuta energikrisen i vinter.

I avsaknad av ett kollektivt tillvägagångssätt måste EU:s regeringar reagera individuellt. Vissa har infört tak för energiräkningar, Frankrike och Tyskland har nationaliserat energibolag och Finland och Sverige har varit tvungna att skjuta till nödkontanter till elproducenter i ett försök att undvika en "Lehman Brothers-kollaps". Det uppskattas att det totala beloppet för att ge den minimala hjälp som behövs för att skydda arbetarklassen och stödja ekonomin uppgår till omkring en halv biljon euro, och tankesmedjor som Bruegel oroar sig för att detta "helt klart inte är hållbart sett utifrån ett statsfinansiellt perspektiv". Vad vi ser är alltså att även om detta problem i viss mån "löses" i dagsläget, så innebär det bara en fortsatt ökning av statsskulderna, vilka så småningom kommer att behöva betalas tillbaka. Det visar också hur lite tilltro kapitalisterna egentligen har till sitt eget system. Precis som under andra världskriget förlitar de sig inte på att marknaden ska lösa saker och ting när det uppstår en verklig kris. I stället måste staten gå in för att stödja systemet.

Skenande statsskulder är ett extra stort problem i det här läget. På grund av den allmänna globala inflationen och eurons försvagning är Europeiska centralbanken pressad att höja räntorna. Detta driver upp priset som regeringarna måste betala för att låna pengar på de internationella kapitalmarknaderna, vilket är ett särskilt problem för regeringar som Italiens. Den tioåriga obligationsräntan (i huvudsak den ränta som staten måste betala för att låna pengar under en tioårsperiod) steg faktiskt till 4,7 procent den 27 september, vilket är nästan fem gånger högre än i början av året. Detta är den högsta nivån sedan den europeiska skuldkrisen för tio år sedan, då Italien stod på randen till en statsskuldskris.

Den annalkande stormen

Det som sker i Europa just nu bereder vägen för ett massivt uppsving i klasskampen. Som Alexander De Croo, Belgiens premiärminister, påpekar: "Några fler veckor som denna och den europeiska ekonomin kommer att stanna helt och hållet... Risken för detta är avindustrialisering och en allvarlig risk för fundamental social oro."

Under den senaste tiden har en rad protester ägt rum, vissa med slagord som förespråkar neutralitet i förhållande till kriget. I början av september hölls massdemonstrationer i Tjeckien med mellan 70 000 och 100 000 personer. Kraven var bland annat att regeringen skulle avgå och att man skulle motsätta sig både levnadskostnadskrisen och Tjeckiens deltagande i kriget. I mitten av september protesterade cirka 20 000 personer i Moldavien mot den höga inflationen och bränslepriserna och krävde att den västvänliga regeringen skulle avgå, och enligt vissa uppgifter skanderades det bland annat slagord som "Amerika, åk hem" och "nej till en kall vinter".

Om man bara läser västerländska medier får man intrycket att Putin har misstagit sig och omedvetet samlat västvärlden mot sig: En tidigare splittrad allians har övertygats om att kämpa för "fred", "rättvisa" och "Ukrainas självbestämmande". Vi har sett en "häpnadsväckande uppvisning av enighet mot Ryssland", enligt New York Times. Kriget må vara kostsamt, men som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg förklarade, är denna kostnad bara "räknad i dollar, euro och pund, medan ukrainarna betalar med sina liv".

Men medan Stoltenberg kan sitta självbelåtet i sitt väl uppvärmda kontor i Bryssel och upprätthålla denna argumentation kommer saker och ting att bli annorlunda för den europeiska arbetarklassen. I vinter kommer européerna att få sina energiräkningar och många kommer att tvingas välja mellan uppvärmning och mat. Omkring 657 000 personer dör årligen på grund av kalla temperaturer i Europa – redan före energikostnaderna börjat stiga..

Helima Croft, en borgerlig analytiker, har varnat för att vi kan stå inför en ny "missnöjets vinter", en referens till strejkvågen vintern 1978–1979 som lamslog Storbritannien. Den fallande levnadsstandarden kommer att tvinga arbetarklassen att agera, vilket i sin tur kommer att sätta press på regeringarna.

Det finns tecken på en växande oro för kriget i hela Europa. I juni genomförde European Council on Foreign Relations en undersökning bland människor i nio EU-länder. Resultaten visade att 35 procent ville ha ett slut på kriget även om det innebar att Ukraina skulle ge upp territorium till Ryssland, medan endast 22 procent var mer angelägna om att Ryssland skulle "straffas för sin aggression, även om det innebar att kriget skulle förlängas".

Oro och splittring

Italien använde 2020 gas för att täcka 43 procent av sitt energibehov. Landet är därför mycket utsatt för prisfluktuationer. Den allmänna opinionen är dessutom något splittrad i landet. 27 procent av italienarna skyller kriget på USA, EU eller Ukraina snarare än på Ryssland.

Den 25 september vann en allians av högerpartier parlamentsvalet i landet. Giorgia Meloni, ledare för det största partiet i alliansen, har alltid varit en anhängare av Nato och stöder offentligt krigsinsatsen i Ukraina. I linje med detta synsätt lovade de i augusti "stöd för EU, den Atlantiska alliansen [Nato] och Ukrainas motstånd mot rysk aggression".

Italiens tidigare ambassadör vid Nato beskriver dock det stöd som Matteo Salvini och Silvio Berlusconi, ledarna för de två andra partierna i alliansen, visat som "halvhjärtat", och det är inte svårt att förstå varför han säger detta. Den 4 september krävde Matteo Salvini att sanktionerna mot Ryssland skulle omprövas. Samtidigt uppges Silvio Berlusconi ha varnat medlemmar av sitt parti för att "hårda sanktioner skulle driva Moskva i Kinas armar samtidigt som de skulle utlösa förlust av arbetstillfällen i Italien".

Dessa företagarvänliga partier har också tagit notis om protesterna från italienska kapitalister, som har beskyllt Bryssel snarare än Putin för de höga energiräkningarna. De skyhöga energikostnaderna kommer att sätta ett enormt tryck på regeringen att göra något, men Italien och resten av Europa är också under enorm press från USA-imperialismen.

Som vi har skrivit tidigare är energikrisen särskilt akut för Tyskland, som före kriget var beroende av Ryssland för en tredjedel av sin olja och över hälften av sin gas. Detta förklarar varför Tyskland har varit mer ovilligt än USA eller Storbritannien att tillhandahålla tunga vapen till Ukraina.

Det finns en djup oro för framtiden bland tyska arbetare. Stämningen uttrycktes väl av Marlies Jakob, som ringde in till ett radioprogram i Tyskland i juli. Hon förklarade att hon gärna skulle uthärda kalla duschar och bära tre tröjor om det var för att stoppa kriget. Men "motsatsen var sann", sade hon. "Tack vare sanktionerna ... stiger priserna och Ryssland håvar in pengar som aldrig förr".

Allmänhetens missnöje har också återspeglats politiskt. I augusti utfärdade SPD:s vänsterflygel en offentlig uppmaning till fred med Ryssland. Dessutom har Jens Koeppen, parlamentsledamot för högerpartiet CDU, opportunistiskt kritiserat oljeembargot mot Ryssland för att det "[skadar] oss mer än vad det skadar ryssarna". Som Andriy Melnyk, Ukrainas ambassadör i Tyskland fram till slutet av september, hävdar: "Ju mer människor oroar sig för de stigande levnadskostnaderna, för hur de ska kunna värma upp sina hem, desto mindre solidaritet kommer de att ha med Ukraina".

Som svar på krisen har förbundskansler Olaf Scholz tillkännagivit ett utgiftspaket på 200 miljarder euro. Detta har dock framkallat "fientlighet" bland andra europeiska stater. Giorgia Melonis främsta rådgivare har kallat det "en handling ... som undergräver grunden för unionen". Detta paket, som kommer att driva upp Tysklands statsskuld ytterligare, visar återigen på EU:s svagheter. Som svar på krisen har man inte samlat resurserna för att se till att hela blocket överlever. I stället är det "var och en för sig själv", eftersom varje regering endast ser till att säkra den egna härskande klassens intressen.

Vid första anblick skulle det kunna tyckas som om Frankrike borde vara delvis skyddat från krisen. Men även om 70 procent av landets elektricitet kommer från kärnkraft är 32 kärnreaktorer för närvarande ur funktion på grund av olika underhållsproblem. Emmanuel Macron tycktes tidigare driva på mer för ett fredsavtal än de krigiska britterna eller USA, vilket illustrerades av hans uttalade önskan att "inte förödmjuka Ryssland".

Macron är också den första franska presidenten på 20 år som inte har majoritet i parlamentet. De två näst största grupperingarna, Mélenchons vänsterorienterade NUPES och Marine Le Pens högerorienterade Nationella samlingspartiet, försöker båda i viss mån vädja till arbetarklassen i ekonomiska frågor. Dessutom bör man komma ihåg att den ursprungliga gnistan för den upproriska Gula västarna-rörelsen 2018–2019 var den föreslagna höjningen av skatt på bränsle, som drabbade många arbetare som är beroende av sina bilar för att ta sig fram. I takt med att smärtan från energikrisen ökar kommer trycket på Macron att driva på för ett fredsavtal därför att öka från många olika håll.

Utnötningskrig

Vad vi kommer att få se under vintern är ett utnötningskrig mellan Putin och väst, där båda sidor försöker öka trycket på sin motståndare. I slutet av augusti såg det ut som om sprickorna i den västliga alliansen började visa sig. Enligt Financial Times medgav Josep Borrell, EU:s chefsdiplomat, att "vissa politiska fraktioner i blocket ville att EU skulle släppa sitt stöd till Ukraina, tvinga Kiev till vapenvila och överge sanktionerna mot Ryssland för att lätta det ekonomiska trycket på de europeiska länderna". I samma artikel angavs att tjeckiska politiker hade "krävt en ny attityd från EU".

Denna växande spänning innebar att den ukrainska sidan desperat behövde någon form av seger för att behålla flödet av pengar och vapen. Offensiven på Kharkivfronten och Rysslands nederlag gav en sådan seger. För tillfället verkar det som om detta har gett dem lite tid. Några veckor efter det att motoffensiven inleddes sade en europeisk diplomat att "tonen har ändrats" och att ingen "talar mot fler vapen nu".

Den 26 september genomfördes också sabotage mot tre av de fyra rörledningar som utgör Nord Stream 1 och 2. Chefen för Rysslands parlamentariska energikommitté, Pavel Zavalny, uppskattade att det kunde ta upp till sex månader att åtgärda skadorna. Ingen har tagit på sig ansvaret för dådet, men dess tydliga effekt är att göra det svårare för europeiska regeringar att bryta med den så kallade "västliga alliansen".

Även om det finns andra rörledningar som kan användas kommer det att begränsa möjligheterna till leveranser från Ryssland till den europeiska kontinenten enormt, vilket gör att ett snabbt återupprättande av gasleveranserna efter en fredsöverenskommelse inte längre är på kartan. Vem som än begick sabotaget var det troliga syftet att förstärka den västliga alliansen med våld. Naturligtvis är Europa bara "sidoskada " i allt detta.

Den senaste förskjutningen i styrkebalansen har lett till en glädjeyra bland olika västerländska analytiker som utropat att detta var det ögonblick då "Moskvas påtryckningskampanj började förlora sin styrka". Energipriserna hade nått sin topp, Putin hade spelat ut sina bästa kort och detta hade inte lyckats bryta västvärldens enighet. Ryssland hade dessutom gjort misstaget att stänga av sin viktigaste inkomstkälla: försäljning av energi till Europa.

Det finns rapporter om att Rysslands budgetöverskott har sjunkit kraftigt från cirka 500 miljarder rubel under årets första sju månader till totalt 137 miljarder i slutet av augusti. Ekonomer har spekulerat i att detta måste bero på en kraftig minskning av olje- och gasintäkterna. Trycket på Ryssland kommer därför säkerligen att öka.

Men som Foreign Policy påpekar kan en framtid utan möjlighet att exportera energi till sin viktigaste kund mycket väl orsaka Ryssland allvarliga problem på lång sikt, "men lång sikt är något annat än en stundande vinter utan bränsle". Dessutom har detta krig, som vi har förklarat, blivit en existentiell fråga för Putin. Ett nederlag kan innebära slutet för hans styre.

Som med alla krig är det mycket svårt att förutsäga utgången av denna konflikt. Det enda vi kan vara säkra på är att den leder till att både Rysslands och Europas makt relativt sett försvagas på världsscenen, och att den kommer att underblåsa en enorm våg av klasskamp på den europeiska kontinenten.

Den här vintern kommer att medföra enormt mycket lidande för arbetarklassen i form av stigande priser och brist på energi och viktiga varor, och de kommer inte att ha något annat val än att slå tillbaka. Hundratals miljoner människor kommer att välja mellan värme och mat, men många kommer också att välja ett tredje alternativ: att kämpa för förändring. Vi står inför en explosiv vinter över hela den europeiska kontinenten, vilket kommer att pressa på regeringarna att antingen svara på befolkningens behov eller riskera att avsättas.

Ställda inför en ohanterlig ekonomisk kris – med hög inflation, stigande skuldsättning och storskalig industrinedläggning – kan arbetarklassens massrörelse göra de sprickor som vi i dag ser i den så kallade "västliga alliansen" avgrundsdjupa.