Global instabilitet: krutdurkar överallt

I juli, till följd av en djup ekonomisk kris, stormade de lankesiska massorna presidentpalatset i huvudstaden Colombo, vilket tvingade den hatade presidenten Gota Rajapaksa att fly. Kort därefter meddelade han sin avgång. Detta orsakade omedelbart panikartade diskussioner bland borgarklassens politiska representanter, som är livrädda för att liknande händelser ska bryta ut i fler länder.

[Source]

Som Financial Times skrev veckan efter störtandet av Rajapaksa: “Ekonomisk press skapar politisk instabilitet – och idag finns den ekonomiska pressen överallt.” 

Bloomberg varnade för att en “historisk kaskad av inställda betalningar kommer att drabba tillväxtmarknader”. Minst 19 länder, med en befolkning på över 900 miljoner människor, har skuldnivåer som innebär en verklig risk för betalningsinställelse – däribland El Salvador, Ghana, Tunisien, Egypten, Pakistan, Argentina och Ukraina.

Enorma skulder, skenande inflation, stigande räntor och allvarliga utbudschocker bidrog till Sri Lankas ekonomiska kollaps och efterföljande sociala explosion. Dessa är numera vanliga fenomen i den globala ekonomin – särskilt i de länder som i den borgerliga pressen kallas ‘tillväxtmarknader’, det vill säga fattiga och mindre utvecklade länder. 

En enorm mängd krutdurkar har byggts upp i världspolitiken. Under den kommande perioden  kommer explosiva revolutionära rörelser att bryta ut över hela världen när dessa krutdurkar antänds. 

Turbulens överallt

Vågen av revolutionär turbulens som svept över Sri Lanka – en önation med 22 miljoner invånare – har blivit förstasidesstoff i hela världen. Det har inspirerat miljontals arbetare och unga människor världen över, samtidigt som det har skrämt slag på den härskande klassen. Men nästan samtliga länder i Sydasien brottas med liknande olösliga ekonomiska motsättningar.

Sri Lanka var det första landet i området att vända sig till Internationella valutafonden (IMF) för att få till stånd ett räddningspaket i april och följdes kort därefter av Pakistan. Bangladesh blev nyligen  det senaste landet i raden att ansöka om lån från IMF – ett land som nyss sågs som ett “lysande föredöme” för tillväxtmarknader på grund av landets blomstrande (och hänsynslöst utsugande) klädindustri.

Förödande översvämningar och kriget i Ukraina har nu blottlagt landets bräckliga ekonomi, som är mycket beroende av importerat bränsle – bränsle som regeringen strävar efter att spara på genom planerade strömavbrott. Men trots försöken att överföra krisens effekter på arbetarklassen har landets valutareserv minskat med 6 miljarder det senaste året.

Indien, regionens största ekonomi, har sett sin valutareserv sjunka till dess lägsta nivå på 20 månader, samtidigt som värdet på den indiska rupien föll med sex procent gentemot dollarn förra året.

Ändå är situationen i Pakistan det som det internationella kapitalets strateger fruktar mest. Landets valutareserv är nu bara sex miljarder dollar, vilket motsvarar endast sex veckors import. Den pakistanska rupien har rasat till en historisk bottennivå och IMF-styrda höjningar av bränslepriserna har ytterligare spätt på ilskan i landet som redan var en krutdurk efter Imran Khans regerings fall i april.

Återkommande 14-timmars strömavbrott har förvärrat det lidande som orsakats av en skoningslös värmebölja. “Vi lever i helvetet” sa en man från Turbat i Balochistan till The Guardian.

Hundratals miljoner människor världen över skulle instämma i denna känsla: livet håller på att bli outhärdligt. Borgerliga kommentatorer börjar känna av att revolution är oundvikligt.

En revolution i Pakistan, ett land med 220 miljoner invånare, skulle skapa chockvågor som får världen att skälva. “De internationella konsekvenserna av Pakistans interna kollaps skulle bli mycket större än efter Sri Lanka” sa en statsvetare till Financial Times. “Jag tror att det finns många utomstående [makter] som skulle vilja undvika en regelrätt katastrof i Pakistan orsakad av en ekonomisk kollaps.”

Tala om underdrift! Som Samantha Power, administratör för USAID (USA:s myndighet för internationellt utvecklingssamarbete) uppriktigt anmärkte: “Om vi kan lära något av historien, vet vi att Sri Lankas regering knappast kommer vara den sista att falla”.

Medan kapitalets strateger oroar sig över revolutionernas dominoeffekt och sönderfallande regimer i Sydasien, är detta långt ifrån den enda regionen där krutdurkarna växer. I Latinamerika närmar sig El Salvador en betalningsinställelse. Även Argentina har återigen tvingats att vända sig till IMF.

Landet är nu inne på sin tredje finansminister inom loppet av en månad, samtidigt som inflationen beräknas nå 9o procent innan årsskiftet. En slående illustration av hur outhärdligt livet för vanliga människor har blivit gavs i en intervju av Reuters med en av Buenos Aires “cartoneros” – fattiga som lever på att leta igenom stadens containrar och soptippar i jakt på kartong, plast eller glas som de sedan kan byta in på återvinningscentraler. 

“Vi samlar mindre för varje dag” sade Joaquin Rodríguez och beklagar att eftersom människor inte har möjlighet att köpa lika mycket som förut innebär det också att de inte slänger iväg lika mycket. “Människor har inget annat val än att arbeta med det vi gör: det finns fler och fler cartoneros och mindre skräp.”

Den kanske mest betydande utvecklingen har skett i Panama. Borgerlig media har upprepat gång på gång att protester i landet är ovanliga, men till och med BBC har tvingats medge att landet “är på gränsen till en social kollaps”. I ett av världens mest ojämlika samhällen har bränslepriset stigit med nästan 50 procent sedan januari, medan arbetslösheten ligger på 10 procent och inflationen accelererar. 

I juli hade massorna uppenbarligen fått nog. Inspirerade av demonstranter i Ecuador, som i juni blockerade vägar för att kräva en sänkning av bränslepriserna, blockerade de den oumbärliga panamerikanska motorvägen med lastbilar och brinnande däck. En skylt vid en av protesterna som åtföljde blockaderna sammanfattade den svåra situation som många står inför:“¿Gasolina o comida?” – ”Bensin eller mat? –  samma fråga som män och kvinnor på Sri Lanka tvingas ställa sig varje dag.

Den härskande klassens arrogans

Redan 2019, innan pandemin och långt innan kriget i Ukraina, skakades flera länder av revolutionära utbrott. Libanon var ett av dem.

Den korrupta Hariri-regeringen, som varit mycket nära betalningsinställelser, implementerade brutala nedskärningar i ett försök att öppna upp för nya lån från IMF och andra internationella långivare. Situationen var vid det här laget redan outhärdlig, och banade väg för den revolutionära rörelsen.

Idag är det inte ovanligt att se milslånga köer till bagerier, och våldsamma upplopp, när hungern blir för stor. Innan Ukraina-kriget bröt ut, importerade Libanon 60 procent av sitt vete från Ukraina. Landet ställde in betalningarna på sina lån redan i mars 2020, vilket har lett till att fyra av fem libaneser lever under fattigdomsgränsen. Nu befinner sig massorna i ett tillstånd av total desperation.

Läget förvärrades särskilt av den drastiska minskningen av lagringskapaciten för vete till följd av explosionen i Beiruts hamn i augusti 2020, som förutom att orsaka omfattande förödelse även förstörde de silos som tidigare rymde 85 procent av Libanons spannmål. För att kunna förstå ilskan som hotar att koka över i det libanesiska samhället behöver man bara dra sig till minnes de slagord som cirkulerade i kölvattnet av tragedin:”Vi sörjer idag, städar imorgon och ställer upp giljotinerna dagen efter”.

Trots att det finns tillräckligt med mat på planeten för att livnära tio miljarder människor innebär inflation, utbudschocker och stigande matpriser att miljontals människor inte får tillgång till basala stapelvaror. Egypten står just nu inför en av de värsta livsmedelskriserna i landets moderna historia. Som den största veteimportören i världen, är Egypten beroende av Ryssland och Ukraina. 80 procent av landets import av detta livsviktiga sädesslag kommer från dessa två länder. 

Den egyptiska presidenten Abd al-Fattah al-Sisi sammanfattar den självbelåtna dumhet och likgiltighet som borgarklassen i alla länder hyser. Har massorna inte råd med bröd? Varför, föreslår Sisi, äter de inte löv som profeten Muhammed? Amr Adlib (god för 42 miljoner dollar), Egyptens mest populära nyhetsprogramledare, har föreslagit att folket helt enkelt borde sluta köpa ekologiskt mat. 

I Pakistan föreslog en minister att människor kunde spara pengar för att importera mat genom att…avstå från att dricka mer än två koppar te per dag! I Uganda talade president Museveni om för folket: om det inte finns något bröd, borde de äta cassava (en rotknöl)!

Vi kan även nämna Boris Johnson som tidigare i år fick frågan vad priset på bröd är, och svarade att han inte hade någon aning, men att han kunde “säga vad en flaska champagne kostar”.

Sådan makalös arrogans är kanske ett av de tydligaste bevisen på den gamla härskande klassens fullständiga förruttnelse. Det är lätt att dra paralleller till den dekadenta aristokratin i 1700-talets Frankrike och de ord som tillskrivs Marie Antoniette, som sägs ha sagt till de svältande massorna, “låt dem äta kakor”. Dagens härskande klass är precis lika cynisk och världsfrånvänd, och förtjänar att gå samma öde till mötes.

Samtidigt som den härskande klassen känner likgiltighet inför massornas situation,  känner massorna allt mindre sympati för det förhärskande politiska systemet. I Tunisien hölls förra månaden en folkomröstning för att godkänna en ny konstitution – som i praktiken befäster president Kais Saieds enmansstyre i landet – med ett valdeltagande på endast 27,5 procent. Detta visar på ett totalt avvisande av borgerlig politik. De flesta tunisier har tappat tron på att “systemet kan fixas”. Som en artikel i Reuters påpekade: "Många tunisier, när de tillfrågas om den politiska oron, pekar i stället på en hotande ekonomisk kris som den mest brådskande frågan för landet."

Men samtidigt som liberala kommentatorer sörjer Saieds “sista spik i den arabiska vårens kista” är de tunisiska arbetarna åter i rörelse. Ledarskapet för UGTT (Tunisiens motsvarighet till LO) tvingades i juni, under pressen från medlemmarna, att kalla till en endagsstrejk inom den offentliga sektorn. I bjärt kontrast till valdeltagandet i folkomröstningen, deltog 96,2 procent av UGTT:s medlemmar i strejken. 

Revolutionära symptom

Vad ovanstående exempel visar – och det finns många, många fler – är att det onekligen håller på att ske en kvalitativ förändring i den världspolitiska situationen. 1908 förklarade Lenin att allt större krutdurkar växte fram överallt i världspolitiken. Detta är en passande beskrivning av sakernas tillstånd inom världspolitiken idag.

Då som nu växte ilskan hos massorna, från Persien till Turkiet, från Indien till Kina. Inom tio år lyckades de ryska massorna störta kapitalismen för första gången i historien.

Intensiteten i massornas lidande växer för varje dag som går. Världen närmar sig på nytt en period av revolutionär omvälvning. Lenin förklarade för ett århundrade sedan att ett av villkoren för revolution är att "de lägre klasserna inte kan fortsätta att leva på det gamla sättet" medan“överklassen inte längre kan härska på det gamla sättet”.

Vi kan se hur sant detta är idag. Medan massorna torteras, står den härskande klassen i det ena landet efter det andra inför kriser, splittring och skandaler. Det råder ingen brist på krutdurkar. De växer dag för dag. Det som saknas är den subjektiva faktorn, det vill säga en revolutionär organisation med förmåga att rikta massornas energi mot det historiska slutmålet: att störta kapitalismen – och dess inneboende förtryck och nöd  – och slutligen genomföra den socialistiska världsrevolutionen.